En bortkastad vänskap.

Det är verkligen så nu. Att vi inte är vänner. Vi har ingen kontakt och du verkar inte heller vilja ha det. Det är så skönt på ett sätt att få andas, umgås med folk som verkligen bryr sig och som jag bryr mig om - utan att det ska bli en massa drama och sorg. Men samtidigt är det en del som försvunnit. Kanske inte en del av mig, det läker. Men en liten del utav något. 
 
Att det inte avslutades med vänskap, eller åtminstone som kompisar, gör allt lite värre. Vi skiljdes åt som ovänner och i flera, flera dagar såg jag på våran relation som hemsk. Jag hade verkligen inga höga tankar om varken dig eller vad vi haft. Jag har bara varit glad att slippa det. Det avslutet satte verkligen tonen för våran relation vilket är jätte hemskt. Men då du inte ville ringa eller mötas upp, fast det går fler och fler dagar och du är hemma - har sagt att jo men nu den här veckan skulle du ha tid - så hör jag fortfarande inte något ifrån dig. Detta får mig bara att inse att vi inte alls passar för varandra och jag vet inte hur vi någonsin skulle kunna bli vänner igen. 
 
Men kanske, kanske i framtiden och annars, som du sa - man finner nya människor. Det kanske var det här som behövdes. Visst det gör ont ibland. Ja, så otroligt ont att jag ligger på kvällarna i fosterställning och försöker andas genom all smärta. För jag ser en liten glimt av det där bra vi hade, trots att det mesta är övesköjlt av allt det hemska och att vi inte skiljdes åt som vänner. Men det är tillräckligt för att jag ska bryta samman. 
 
Jag har i alla fall andra nu. Vilket är skönt. Även om det inte är hela tiden och jag ibland känner mig ensam så har jag en del andra och jag gör roliga saker. Det är inte riktigt på djupet med alla men ibland kan jag andas och slappna av utan att känna det där ytliga med människor. Men det är tufft nu. Med alla möten, skolan och saker runt omkring. Plus att jag bara känner mig dåligare och dåligare - tror jag kan komma att få feber, vilket på direkten gör att jag blir oerhört känslosam. Men jag ska ta mig igenom detta. Och eftersom att du inte vill vara med eller ens finnas på ett hörn - förstår inte om det är för att du är för "stolt" för att säga förlåt eller om det är för att du helt enkelt inte tycker om mig längre. 
 
Men skulle det vara det sistnämda hade du bara kunnat bett om ursäkt ändå. Jag vet så att jag överreagerade, att det var något så löjligt. Men jag kände mig så himla förminskad och ledsen då jag hade så stora och viktiga saker att berätta om. Jag bara önskade att du skulle lyssna och finnas där för mig. Jag lyssnade spänt på dig och ville höra om vad du hade gjort, kunde jag inte bara få prata i några sekunder när jag redan kände mig skakig och känslosam...? Hade du kommit och sagt förlåt nu, hade jag blivit så himla glad. Att du förstod att du gjorde mig ledsen, men att jag även visste att jag överreagerat och att jag ju visste att du inte menade något dumt. Bara att jag önskar att du kunnat vara lite mer mjuk och förstående..
 
För där krockar det.. Jag vill bara ha någon där som är förstående.. Som är mjuk och inte blir irriterad och sedan pga det dryg och bara slänger på luren.. Jag vill bara ha lite kärlek och omtanke.. Men mellan oss har det väl alltid varit för mycket begärt..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0