det kommer aldrig bli helt.

Känslorna är för starka. Allt är kaos. Jag har en relation som är så trasig. Som jag inte vet om den någonsin kommer att kunna bli hel. Det har hänt för mycket. Det har varit för mycket fram och tillbaks. Så mycket som man aldrig kommer kunna bli hel ifrån. Det kommer alltid vara skärvor i relationen och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna vara på det sätt man borde vara. Bete mig som man borde göra mot en vän. Då det är precis vad vi är, och ska vara. 
 
Jag kan inte andas när vi pratar. När vi är i närheten av varandra. Det går bara inte. Vill bara gråta och kura ihop mig i fosterställning. Slippa allt det jobbiga. Just nu är vi i ett mellanting och jag tror inte det går för oss. Jag tror inte det går att bara vara vänner. Om jag ska vara helt ärlig. Då måste all kontakt brytas. Eller åtminstone för en lång period. Så får man se i framtiden om det går att vara vänner. Men jag vet inte om jag någonsin kommer kunna ta det avståndet. 
 
Det kanske är därför min kropp reagerar som den gör. Försöker stöta bort personen. Jag klarar inte ens av att höra rösten. Rösten som är så välbekant men på samma sätt så främmande. För det är inte på samma sätt nu. För nu är allt hopp om något mer borta. Jag försöker stöta bort personen. Så att jag ska slippa vara den som säger upp kontakten. Så jag slipper vara den som förstör allt. Även om det just nu är jag som är personen som inte kan hantera det här. Personen som inte kan bete sig normalt eller på ett bra sätt. Men den här relationen får mig inte att må bra. Även om det ibland finns fina stunder jag önskar jag kunde minnas livet ut. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0