Sjuk

Usch. Jag har åkt på något. Värker från ryggen fram till magen, har världens illamående, vissa gånger kan jag knappt stå upp för då faller jag nästan ihop, ser suddigt. Var nära på att ramla in i diskbänken förut.

Men vill inte vara svag. Trots att jag är så otroligt rädd. Är inte van vid denna fysiska smärta, den gör mig verkligen livrädd. Vill mest bara spy och sedan att allt skulle försvinna, men tyvärr går det ju inte till så. Ska snart lägga mig i sängen, försöka läsa några kapitel. Vila. Jag hoppas på att kunna sova mer inatt än igår, vaknade upp hur många gånger som helst av att jag hade så ont. Snälla. Ta bara bort denna smärta. 

6 juli

Jag förstår mig inte på människor som måste vara så oerhört elaka för att få ut någonting. Blir så fruktansvärt mörkrädd när jag tänker på det. Människor som använder sig utav härskartekniker, personliga påhopp och elaka ord för att få fram det dom behöver säga. Vad är det ens för mening? 
 
Jag har i alla fall världens finaste pojke som är helt tvärtemot det. Han skulle aldrig skada mig med flit, inte på något sätt. Det är bara våra personligheter som har krockat. Men jag vet att det inte har varit medvetet från hans sida. För han är den goaste och mest genomsnälla människa jag vet. Han har varit så fin i helgen och tagit hand om mig när jag inte mått så bra. Och nu, nu när vi pratat om allt känns det så mycket bättre. För det är så viktigt att ha relationer där man kan prata och verkligen säga vad som är fel och vad som inte funkar. Endast då går det att lösa något. Och jag vet att han försöker. Han gör sitt bästa och det gör även jag. Vi ska få det här att funka. 
 
För varje dag blir min trygghet i han starkare. Kärleken börjar komma och jag saknar honom när han inte är i min närhet. Något har släppt efter att vi har fått gått igenom allt ordentligt och jag äntligen vågar säga hur jag tycker och tänker. Istället för att bara vara rädd och hålla det inom mig. Men det är samtidigt viktigt att han också säger till när det inte är bra. Att vi båda pratar. Att det blir en balans. Att ingen blir mer i fokus utan att vi båda får samma plats. För det är en relation, och i en relation ska man få ut lika mycket, ge lika mycket och känna att man är älskad och behövd. Det är vi som ska prata med varandra när något extra roligt har hänt, eller när något hemskt har hänt. Vi ska alltid finnas där för varandra, även dom dagar då det inte händer ett dugg alls. Jag tror vi kan klara det här. Jag tror verkligen det, och jag hoppas verkligen det. För jag älskar honom. 

RSS 2.0