så oerhört trött på detta patriarkat.

Jag är så oerhört trött på detta mansdominerande samhälle, detta samhälle som stinker av kvinnohat och axelryckningarna som sker när man pratar om kvinnoförtrycket. Det är så komiskt att det även är just män som klagar, hotar och nedvärderar när unga kvinnor försöker stå upp mot detta. Något vi sett dom senaste dagarna är hur Zara Larsson blivit kastad i smutsen pga att hon försöker upplysa ett problem som är så synligt i vårat samhälle. Hon har blivit mordhotad, blivit hotad till våldtäkt och listan kan göras lång på vad mer hon har fått utstå, män som gaddar ihop sig och tror att dom har någon rätt till att kasta ur sig sånt här. 

Detta är just patriarkatet. Detta är just det vi försöker bekämpa. Män i grupp. Män som förtrycker kvinnor. Män som tror sig ha rätten att kommentera kvinnors kläder, utseende eller beteende. Att Zara skriver om just detta, får skit av män som påstår att detta är falskt - när dom egentligen gör exakt det hon påpekar och skriver om. Det är ju bara helt sjukt. En stor eloge till Zara för att hon orkar stå ut med detta. Att hon leder kampen och är ett riktigt föredöme. Hon är grym. 

För mycket människor

Wop wop. Jaa, idag har det varit en fullspäckad dag. Åkte upp och mötte Emma vid 12 för att gå till arbetsförmedlingen. Väl där inne så såg jag min gamla lågstadiekärlek, woho tänkte jag. Underbart att jag sitter här helt osminkad och ofräsch. Men han gick förbi så snabbt så slapp ju hälsa.
 
Sedan åkte vi bort för Emma skulle växla in sina enkronor, då ser jag en från min förra klass. Känner att nej men mer folk kan jag väl inte stöta på. Så när vi går uppåt för att hämta ut pengar möter jag ännu en gammal klasskompis. Vad händer ens med denna dag? Inne på hm träffar jag en från min grupp, det var ändå okej för hon är så snäll och rar. Men efter det hoppas jag på att inte träffa någon mer för oj vad ful jag känner mig när jag kollar i provrumsspeglarna. 
 
Går ner till Java för att äta lite mat, ser några andra gamla klasskompisar men vi går snabbt förbi så det var ingen fara. Men sen ska vi gå till espresso house och där inne ser jag en gammal vän från många år tillbaks som hjälpte mig med min tro, orkar dock inte prata för är helt slut så försöker undvika lite smidigt. När vi sitter på uteserveringen och dricker en varsin chai går en av mina närmsta vänner från några år tillbaks ut genom dörrarna. Hjälp tänkte jag. Vilken tur att jag slapp möta på henne där inne. Tillslut ser jag även mitt x och en gammal gemensam klasskompis gå in på espresso house och då känner jag att nej nu måste det väl ändå vara nog. Undviker i alla fall att kolla på honom när vi springer in på toaletten och hoppas att han inte ser mig. Vill inte prata eller överhuvudtaget ens heja på honom. 
 
Efter en stund skiljs Emma och jag åt, så jag åker och solar solarium innan jag beger mig hemåt där jag nu sitter utanför på gräsmattan. Hade ju tur att bara träffa på min granne när jag cyklade hem och nu får vi väl hoppas på att jag slipper undvika några fler denna eftermiddag/kväll. Är nog klar för några månader fram över.

Hur ont det gör

Han förstår inte hur ont jag har det. Han förstår inte hur ont det gör. Han förstår inte hur nära jag är på att bryta ihop. Hur ont jag har i halsen, hur nära jag är på att spy. Hur mycket jag håller på att kollapsa. Att varje ord jag säger att nej jag inte vill vara med honom så är det bara falskt och jag vill hoppa från något högt högt. Känna hur det smärtar fysiskt istället för den psykiska smärtan. För det gör så ont. Ont ont ont. 

Att jag säger att jag inte vill att han ska komma men att det är allt jag vill. Önskar att han var här. Så mycket. Så mycket så att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Men fortfarande är det bara om honom det handlar. Det är det som smärtar mig. Att även när jag är ledsen är det honom det handlar om.

Är jätte snurrig just nu. Känns som att jag ska svimma. Vi la just på. Vet inte om det här är hejdå. För alltid. 

Kanske är bäst men vad vet jag. Nu sätter jag upp muren igen. Muren jag får när jag mår så dåligt att jag inte vet vad jag ska göra. då låtsas jag vara iskall istället. Låtsas som att jag inte har några känslor. När det egentligen är känslor jag har. Känslor som är för starka och som slår omkull mig om jag känner efter.

RSS 2.0