Hur mycket jag än försöker

Det är inte lätt att älska någon så otroligt mycket men inte veta om kärleken finns där. Att inte känna det där pirret i magen, inte känna dom där fjärilarna när man kysser varandra. För det kan väl inte vara allt? Att man bara älskar någon så otroligt mycket och sen funkar det ändå..? Kärleken måste väl ändå finnas där för att det ska funka..? 

Vissa säger att det kommer. Att jag kommer bli sådär oerhört kär, eftersom att jag älskar honom så mycket och han är den finaste, snällaste och mest omtänksamma jag träffat. Medans vissa säger att om det inte kommit nu kommer det nog inte bli så sen heller, men jag kan vänta och se.

Jag har trott att jag kunnat berätta allt för honom. Men det har jag inte. Det insåg jag idag. När mina känslor sakta började komma fram. Det känns som att vårat förhållande har byggt på honom, hans kärlek, hans problem, hans smärtor och sorg. Jag har inte riktigt fått plats.. För hans har tagit överhand.. Varje gång jag försökt öppna mig och verkligen försöker ta dom där stegen får jag bara svaren "jag vet jag vet", utan att han ens vet vad jag ska fortsätta säga.. Utan att ens veta att det är så oerhört svårt att ens börja säga dom där orden.. Jag har bara blivit stoppad redan från början och trots att jag återigen försöker så blir jag avspisad med samma ord..

All min kraft går åt till att försöka få hans självförtroende att höjas, att få han att må bra, att få han att inte bry sig om alla andra, att få han att känna sig älskad och behövd, att få han att känna att han är värd något, att få han att försöka gå vidare från alla hemskheter han varit med om. Ja, det mesta handlar om honom och jag är så oerhört utmattad. Jag är så slut i både kropp och sinne för jag får ingen plats. Jag vet att han behöver få synas, känna sig älskad och höra att någon bryr sig om honom. Men jag kan inte vara den enda han får den uppmärksamheten från. Jag är inte så stark.

Jag försöker säga att hans vänner och familj även finns där och han vet det på ett sätt men på ett annat sätt förstår han inte det. Han känner att han inte får den uppmärksamheten från dom, den uppskattningen. Därför blir allt jag säger så mycket värt, därför uppskattar han att jag verkligen finns där. För han känner att äntligen är det någon som lyssnar, någon som inte bara pratar om sitt eget varje gång, någon som frågar, vill veta hur han mår och höjer upp honom när han gör något bra, någon som inte bara försöker att vifta bort det han säger för att det är för jobbigt att lyssna på. Men då blir det istället han dom viftar bort mina ord och känslor.

Vi har tagit en paus nu. En paus för att bara andas. Jag kan inte vara med honom om jag inte får kärlekskänslorna för honom och jag kan inte vara med honom om det är som det har varit. Han måste få bättre självförtroende och lära sig att det inte bara är jag som gör livet värt att leva. Det finns så mycket annat och andra människor som ska bidra till detta. Annars blir det bara destruktivt och jag kommer inte klara av att hålla både honom och mig ovanför ytan. Det går inte. Hur mycket jag än älskar honom. Hur mycket jag än försöker. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0