Jag lever men är nästan död.

Hej bloggisen. Hur är allt? Hoppas det är bättre med er än det är med mig. Jag har precis fått påsklov och det firades in med att även få influensan. Hela gårdagen låg jag inne under täcket och samma sak idag - med huvudvärk, illamående och hosta som aldrig verkade släppa. Nu har illamåendet gått över en del medans halsen har blivit värre. Men hellre förkylning än feber och kallsvettningar. 

Har hänt så mycket dom senaste dagarna. Gick ut på onsdagen trots skola på torsdagen, blev sur på män som behandlade kvinnor som sexobjekt och som skämtade rasistiskt. Rev ner några sexistiska plancher på en bar (okej kunde inte låta bli.) men han som ägde stället lät mig stanna kvar. Hade nog inte brytt mig om ifall jag blivit utkastad för tycker det är väldigt vidrigt att tvingas se sånt där hela tiden.. blir så oerhört ledsen..
 
Junisen kom hem till mig i torsdags och stannade tills söndagen då mammsen skulle på kryssning. Vi låg mest och sov hela tiden men på fredagskvällen tog jag mig ut en stund och träffade vänner och nya bekantskaper. Sårade en av mina kompisar, som jag kommit ännu närmre för att jag inte förstod att det var något mellan oss vilket gjorde att jag mådde lite dåligt på lördagen men det var ju samtidigt hans fel då han inte säger rakt ut vad han tycker och tänker.. Men förstår att det är svårt.. speciellt pga hur han är och allt.. vad han har gått igenom..
 
Sov hela dagen och gick till kyrkis på kvällen. Eller okej, kom två timmar försent och var med på musikcaféet plus spelade lite spel. Sen var det söndag och det var ju då jag blev sjuk. Junisen blev hämtad av bästi på kvällen och jag fick mumsigt mumin té från Finland. Trots att jag mådde jätte dåligt satt vi en stund och pratade igenom dom senaste dagarna som vi inte hunnit med. För just det ja. Träffade han i lördags också. Eller träffade.. vi pratade bara i några minuter.. Jag trodde dock att det skulle göra mer ont än vad det gjorde. Blev mer lättad. Kändes som att jag fyllde på med kraft när jag fick krama om honom och nu kan jag köra på ett tag igen. 
 
Jag vet inte riktigt vad det betyder men var i alla fall skönt att inte avsluta med hemska ord och tankar. Även om han helt dissade mig igen så är jag ju ganska van vid det, van vid att han ska få som han vill. Så därför spelade det inte så stor roll. Var bara så underbart att få vara i hans famn igen. Även om det bara var för några sekunder, och även om det inte betyder någonting speciellt alls mellan oss. Det var bara fint. Lite värme mellan två stycken som en gång för länge längesedan älskade varandra. 

Att släppa tankarna.

 
Andas, andas. Jag klarar det här. Jag kommer ta mig igenom denna period precis som jag gjort dom andra gångerna. Det är inte ens en period nu. Det är bara. Lite tufft ibland. Precis som livet är. Men vet ni? Just nu saknar jag honom ganska mycket. 
 
Perioden direkt efter gick ganska bra. Jag har haft det underbart roligt och träffat så himla många nya människor. Det har mest varit ytligheter men det har fortfarande varit kul. Att slippa tänka och känna allt det dåliga. Bara känna och ha tankarna på det bra. Det roliga. 
 
Men nu när jag andas lite, har en stund då jag inte är fullt upptagen av nya intryck. Ja, då kommer det ifatt lite. För visst, vi tjafsade mycket och bråkade. Men hjälp vad fina dom bra stunderna var. Och hjälp vad omogna vi var som bråkade om så små saker. Saker som inte betydde ett dugg egentligen eller som inte alls var viktiga. Detta gjorde att vi gled ifrån varandra. Men jag vet ju också, att vi inte alls var redo. Varken för varandra eller för livet. Ibland måste man bara andas och tänka till, vad är det viktigaste i livet? Är det här verkligen något som är så stort att vi inte kan släppa det? 
 
Många bråk var pga osäkerheten i varandra. Även om han sagt att han inte skulle vara med någon annan var det svårt för mig att se när vi inte hade något bestämt mellan oss. Vi var ju "bara vänner". Vänner men egentligen så mycket mer. 
 
Jag ville ha ut mer från honom än vad han kunde ge mig just då. Jag ville ha hela hans uppmärksamhet, hans tid och hans kärlek. Det blev på ett ohälsosamt sätt och det gjorde att jag sakta fick honom att glida ännu längre ifrån mig, fast det enda jag ville var att han skulle komma närmre. 
 
Jag har lärt mig så mycket utav allt det vi hade och det är det jag tänker på nu ibland. Att när jag träffar någon söt kille så är det inte det jag behöver eller vill ha. För i våran relation fick jag så mycket bättre. Jag förtjänar bättre än dom där killarna jag ler mot bara för att få lite uppmärksamhet för några timmar. Och det gör att jag saknar honom något enormt.
 
Jag har aldrig varit den som grubblar eller tänker på killarna hur lång tid efteråt som helst efter att vi gått olika håll. Visst ett tag, men sedan glömmer jag. Nu verkar allt bara gå åt andra hållet och ju mer jag försöker glömma och lägga det bakom mig - desto närmre kommer det mitt hjärta. Jag försöker lägga av mig det här på Gud. Be om förståelse och hjälp. För om han inte tänker på mig eller saknar mig något, nej då vill inte heller jag tänka eller sakna honom något mer.. Då vill jag bara kunna gå vidare, ifall det nu ändå var så fel mellan oss. Men än så länge har inget förändras.. Och jag tänker fortfarande på honom då och då.. Jag längtar fortfarande efter att han ska hålla om mig, hans närhet och det vi skulle kunnat få. 
 
Jag längtar inte tillbaks till det vi hade med bråk och tjafs, men det andra. Som jag vet var vi. Det andra som var så bra. Det andra med så mycket kärlek och förståelse. Men jag vet att jag måste andas. Och låta det bli till avlägsna minnen. För det var han som bestämde sig, det var han som inte längre ville ha mig. 

RSS 2.0