Att släppa tankarna.

 
Andas, andas. Jag klarar det här. Jag kommer ta mig igenom denna period precis som jag gjort dom andra gångerna. Det är inte ens en period nu. Det är bara. Lite tufft ibland. Precis som livet är. Men vet ni? Just nu saknar jag honom ganska mycket. 
 
Perioden direkt efter gick ganska bra. Jag har haft det underbart roligt och träffat så himla många nya människor. Det har mest varit ytligheter men det har fortfarande varit kul. Att slippa tänka och känna allt det dåliga. Bara känna och ha tankarna på det bra. Det roliga. 
 
Men nu när jag andas lite, har en stund då jag inte är fullt upptagen av nya intryck. Ja, då kommer det ifatt lite. För visst, vi tjafsade mycket och bråkade. Men hjälp vad fina dom bra stunderna var. Och hjälp vad omogna vi var som bråkade om så små saker. Saker som inte betydde ett dugg egentligen eller som inte alls var viktiga. Detta gjorde att vi gled ifrån varandra. Men jag vet ju också, att vi inte alls var redo. Varken för varandra eller för livet. Ibland måste man bara andas och tänka till, vad är det viktigaste i livet? Är det här verkligen något som är så stort att vi inte kan släppa det? 
 
Många bråk var pga osäkerheten i varandra. Även om han sagt att han inte skulle vara med någon annan var det svårt för mig att se när vi inte hade något bestämt mellan oss. Vi var ju "bara vänner". Vänner men egentligen så mycket mer. 
 
Jag ville ha ut mer från honom än vad han kunde ge mig just då. Jag ville ha hela hans uppmärksamhet, hans tid och hans kärlek. Det blev på ett ohälsosamt sätt och det gjorde att jag sakta fick honom att glida ännu längre ifrån mig, fast det enda jag ville var att han skulle komma närmre. 
 
Jag har lärt mig så mycket utav allt det vi hade och det är det jag tänker på nu ibland. Att när jag träffar någon söt kille så är det inte det jag behöver eller vill ha. För i våran relation fick jag så mycket bättre. Jag förtjänar bättre än dom där killarna jag ler mot bara för att få lite uppmärksamhet för några timmar. Och det gör att jag saknar honom något enormt.
 
Jag har aldrig varit den som grubblar eller tänker på killarna hur lång tid efteråt som helst efter att vi gått olika håll. Visst ett tag, men sedan glömmer jag. Nu verkar allt bara gå åt andra hållet och ju mer jag försöker glömma och lägga det bakom mig - desto närmre kommer det mitt hjärta. Jag försöker lägga av mig det här på Gud. Be om förståelse och hjälp. För om han inte tänker på mig eller saknar mig något, nej då vill inte heller jag tänka eller sakna honom något mer.. Då vill jag bara kunna gå vidare, ifall det nu ändå var så fel mellan oss. Men än så länge har inget förändras.. Och jag tänker fortfarande på honom då och då.. Jag längtar fortfarande efter att han ska hålla om mig, hans närhet och det vi skulle kunnat få. 
 
Jag längtar inte tillbaks till det vi hade med bråk och tjafs, men det andra. Som jag vet var vi. Det andra som var så bra. Det andra med så mycket kärlek och förståelse. Men jag vet att jag måste andas. Och låta det bli till avlägsna minnen. För det var han som bestämde sig, det var han som inte längre ville ha mig. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0