Han.

Saknar honom så mycket. Min underbara pojkvän. Blir fnissig bara jag tänker på det. Han är min. Jag är hans. 
 
Vi är inte alls lika, men vi förstår varandra på djupet. Han accepterar mig för den jag är. Han accepterar mina knasiga sidor, mina hemska sidor, min grinighet, min sprallighet, ja han accepterar mig för allt och det gör att mitt hjärta blir varmt av kärlek. Att han orkar med mig, jag förstår inte. Hur kan någon som han som är så full av värme, glädje, lugn och kärlek vilja ha mig som är så kaotisk? Jag förstår inte. 
 
Om några dagar är han borta i värmen, min fina. Jag hoppas han kan njuta och inte tänka på mig lika mycket som jag kommer att tänka på honom. Varje dag kommer jag att tänka på honom och le. Varje dag kommer jag tänka på honom och mitt hjärta kommer att värka av saknaden som bara blir större och större för varje sekund vi är borta från varandra. 
 
Jag har aldrig haft det såhär. Att jag har varit så bubblande och fullkomligt nykär, att allt bara klickar och ingenting blir fel. Min kärlek. Min fina, älskade pojkvän. Jag undrar när jag kommer förstå att det här är sant. Att man kan få må såhär bra utan något drama. Utan att få massa skit kastat på sig eller känna att man inte räcker till, att man är fel. Min vackra. Jag älskar dig. 
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0