Min underbara älskade misse.

Här är Jaime. På sin numera favoritplats, för där kan han vara ifred och slippa ha solen i ögonen. Tyvärr har han varit lite hängig på senaste tiden och därav gjort mamma orolig. <3
 
Det var i fredags jag började känna att något inte riktigt var rätt. Jaime sov från torsdagkvällen fram till kvällen därpå. Han åt och drack, gick på låda och sådant som vanligt men han var oerhört trött vilket fått mitt hjärta att brista lite. Jag vill inte att han ska ha ont eller behöva lida på något sätt. Likadan har han varit hela helgen men igår fick han följa med bf hem till Eskilstuna där han får leka i en lite större lägenhet och har utsikt över innergården där andra katter springer omkring.
 
Vi tror att han kan ha sträckt sig och blivit lite deppig utav det. Kanske behövde han bara få lite miljöombyte då min lilla etta inte ger så mycket plats till att springa och leka. Bor också högst upp så det är inte lika mycket rörelse vilket gör att han kan ha blivit uttråkad. Men usch vad jag varit orolig. Är fortfarande orolig och ska åka till Eskilstuna imorgon. Om det skulle vara så att han kräks kommer vi åka direkt in till akuten för då kan det vara något mer allvarligt.
 
Men igårkväll och idag har allt varit nästan som vanligt, bf har uppdaterat. Han har ätit bra, druckit vatten, gått på låda, busat och kollat ut genom fönstret en del. Han har hela tiden spunnit som vanligt när vi klappat honom och det är bara ovanför frambenet om man känner lite hårdare som han reagerar på och mjauar till att där får vi inte röra. Så förmodligen är det en sträckning. Men som sagt kommer vi att hålla koll och se till så att han blir bättre och inte sämre. Mitt fina, fina hjärta <3 

Låt mig vara som JAG själv vill vara.

 mina olika hårfärger jag har haft, och fått kommentarer om (om seriöst alla). 

 
låt mig vara väldigt blond om jag vill vara väldigt blond. 

låt mig gå runt med lila hår och rosa kofta "även fast det inte passar" om jag känner för det.

Låt mig till och med ha lite orangeaktigt om jag trivs i det.

Ja. Låt mig ha vilken hårfärg jag vill och kolla åt ett annat håll om du blir spyfärdig av det. 
 
Något som jag börjar bli så orehört trött på - alltså SERIÖST trött på, är det här med mitt uteénde. Folk runt omkring mig ska hela tiden hålla på och kommentera nedvärderande saker. Saker som jag blir LEDSEN utav.
 
Bland annat har vi ju det här med mitt hår. Jag har inte världens bästa kvalité på mitt hår och jag har färgat det ett xx antal gånger vilket gör att det slits. Men detta är något jag är medveten om och ingenting som någon behöver påpeka? "Du kanske borde klippa dig, åtminstone topparna", "Ditt hår är så slitet, när var det senast du klippte dig?", "Du passar mycket bättre i mörkt hår.", "Du borde nog inte vara så ljushårig". Sånna kommentarer får jag ofta och jag känner mest: VARFÖR BRYR NI ER SÅ MYCKET. 
 
Jag har färgat håret i en viss hårfärg för att jag vill det? För att JAG känner att jag passar i det. För att JAG trivs i det. Jag bryr mig inte om andra tycker det är fint eller inte, ni får väl kolla bort om det är så fult? Och det där med att jag borde klippa mig för mina toppar är kluvna. Ja, det kanske jag borde men jag bryr mig ärligt talat inte just nu och jag försöker spara ut så snälla. Jag vet. 
 
Min vikt är tydligen också något roligt att nämna ofta. "Äter du verkligen bra?", "Rör du på dig? Du borde börja träna". Så fort jag äter en kaka "Ska du verkligen ta den där kakan?". Om jag testar kläder "Ja, du är ju inte så smal längre - du kanske borde tänka på det". Osv osv. Jag vet det också? Okej? Jag försöker att vara nyttig och att röra på mig och nu har jag börjat gå ner i vikt. Men jag behöver ingen annan som påpekar det. 
 
Det är inte som att folk är snälla och frågar "Har du testat att ha mörkare hår tidigare?" för att dom är nyfikna och tror att jag skulle passa bättre i det. För då hade jag kunnat svara att "Ja, jag har haft det men jag trivs inte alls i det". Eller tipsa om någon jätte bra hårinpackning som är bra om dom nu måste. För jag tänker ju uppenbarligen inte på det och har inte frågat om någons åsikter om mitt hår. Ge mig en komplimang om ni tycker något är fint men att hålla på att PIKA om mitt utseénde - nej, lägg bara av. 
 
Min vikt har jag redan komplex och ångest över så det blir inte bättre av att någon säger dåliga saker om min kropp. Det gör bara att jag går hem och äter bullar och blir ännu fetare och TÄNK vad synd det är om alla er då som måste se min feta mage, tänk så bränns era ögon sönder för det är en sådan hemsk syn. Ajajaj. 
 
Btw. Det är inte ens något fel att vara större. Om jag är hälsosam nu och inte går ner i vikt - nej, då är det så. Sluta stirra er blinda på vågen och hur stor man är. Det gör att JAG får komplex. För ni är precis som normerna som får folk att bli osäkra på sig själva och få komplex man aldrig haft innan. Tänka på saker som ett problem men innan var det inget problem. Nej fy. Ni borde få ett eget land där ni kan sitta och gnälla, ge varandra nedvärderande kommentarer och SÄNKA inte höja som man ska göra.
 
MHM. Tänk på vad du är för människa. Vem du vill vara och vad du vill att andra ska säga till dig - ge snälla kommentarer och är det något du inte tycker om på en annan människa? Håll bara tyst. För den här människan vill vara på det här sättet eller bryr sig uppenbarligen inte. 
 
Tack och hej! 

Att ha ångest över att vara bland folk.

Jag har vissa perioder då jag tycker att det är extra svårt att ta mig ut bland människor. Att gå i affärer och trängas, känna det som att man är fångad och inte kan ta sig ut. Gå på dom där promenadstigarna dit alla vill gå när det är soligt väder och man kan träffa på människor man inte träffat på länge - vara tvungen att stanna för en pratstund, le och vara glad. Fastän man helst bara vill gå därifrån. Att vistas på en uteservering där alla är uppiffade och stylade till tänderna när man själv är osäker på sig själv, osäker på människorna runt omkring, orolig över att prata för man vet inte om någon kommer se ner på en för att man av osäkerheten stammar fram orden. 
 
Detta är något som är fruktansvärt jobbigt. Speciellt nu när våren är här/sommaren är påväg och alla vännerna vill gå ut och ta en drink eller ett glas vin i solskenet. Det kan kännas så fruktansvärt bra när man bestämmer att man ska följa med. Man kan vara så taggad och oerhört glad över att man ska få träffa sina vänner, samtidigt som man sitter i solen och njuter. Men det är inte alltid så lätt.
 
Helt plötsligt kan ångesten komma - hjärtat börjar slå fort, det blir svårt att andas, man blir snurrig och vill bara lägga sig ner på marken och gråta för man får sådan panik. När man så gärna vill men bara tanken på att vistas bland alla dom här människorna får en att tappa balansen. Ångesten som sedan kommer när man måste skriva ett meddelande och säg att man inte kan komma, att man inte klarar det. Man känner sig misslyckad och löjlig men det går bara inte. Det går verkligen inte. 
 
För det är något som gnager sig fast inombords och det vill inte släppa taget. Detta är verkligt och detta är en vardag för många - inklusive mig. Tyvärr.

RSS 2.0