Att ha ångest över att vara bland folk.

Jag har vissa perioder då jag tycker att det är extra svårt att ta mig ut bland människor. Att gå i affärer och trängas, känna det som att man är fångad och inte kan ta sig ut. Gå på dom där promenadstigarna dit alla vill gå när det är soligt väder och man kan träffa på människor man inte träffat på länge - vara tvungen att stanna för en pratstund, le och vara glad. Fastän man helst bara vill gå därifrån. Att vistas på en uteservering där alla är uppiffade och stylade till tänderna när man själv är osäker på sig själv, osäker på människorna runt omkring, orolig över att prata för man vet inte om någon kommer se ner på en för att man av osäkerheten stammar fram orden. 
 
Detta är något som är fruktansvärt jobbigt. Speciellt nu när våren är här/sommaren är påväg och alla vännerna vill gå ut och ta en drink eller ett glas vin i solskenet. Det kan kännas så fruktansvärt bra när man bestämmer att man ska följa med. Man kan vara så taggad och oerhört glad över att man ska få träffa sina vänner, samtidigt som man sitter i solen och njuter. Men det är inte alltid så lätt.
 
Helt plötsligt kan ångesten komma - hjärtat börjar slå fort, det blir svårt att andas, man blir snurrig och vill bara lägga sig ner på marken och gråta för man får sådan panik. När man så gärna vill men bara tanken på att vistas bland alla dom här människorna får en att tappa balansen. Ångesten som sedan kommer när man måste skriva ett meddelande och säg att man inte kan komma, att man inte klarar det. Man känner sig misslyckad och löjlig men det går bara inte. Det går verkligen inte. 
 
För det är något som gnager sig fast inombords och det vill inte släppa taget. Detta är verkligt och detta är en vardag för många - inklusive mig. Tyvärr.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0