det var meningen att det skulle vara bra

En paus med någon ska leda till det bättre. Den ska vara mer planerad och man ska veta vad båda behöver fundera över. En paus ska man inte bara ta i all hast, säga "Vi hörs väl om någon vecka, jag ska tänka lite - gör vad du vill". 
 
Just nu mår jag inte bra överhuvudtaget. Att "förlora" den jag känner mig mest trygg med gör väldigt ont. Visst, "det är bara en vecka". Men jag är så oerhört förvirrad och detta gör alldeles för ont. Hade det varit tre-fyra dagar man inte hade det minsta kontakt för att sedan träffas på den sista dagen för att prata igenom allt, ja då hade det kanske hade varit annorlunda. 
 
Vi avslutade virrigt "Vi är bara vänner", "Vi får se hur det blir". Jag har ingen aning om vad jag ska tänka och fundera över. Annat än att jag känner mig så oerhört övergiven då jag hade behövt honom nu. Är så van vid att bli lämnad så det sätter sina spår, det är så djupt rotat i mig. En rädsla att bli lämnad ensam. 
 
Jag tänker på att "det här är fruktansvärt jobbigt, jag kan inte andas, men jag överlever". Jag vill inte ha det såhär fram och tillbaks. Jag vill inte ha dom otroligt stora bråken vi alltid har, jag vill inte gå tillbaks till det där med att vi knappt respekterar varandra, att vi inte lyssnar eller tar till oss vad varandra säger utan mer bara kör på.
 
Jag har försökt att kämpa i flera månader nu och det tar på krafterna. Jag vet att han gjort sitt bästa men när jag med all kraft försöker hålla mig själv tillbaka och förstå, men sedan bara får frågetecken tillbaks - trots att jag förlarat så fruktansvärt många gånger. Då kokar det över och jag blir helt förstörd. 
 
Den här pausen gör ingenting bättre för mig. Vi glider ifrån varandra. Jag försöker glömma allt som gjorde så ont. Jag försöker stänga ute alla känslor för att överleva vilket gör att jag glömmer honom. Den här pausen är fruktansvärt jobbig men jag överlever ju utan honom? Trots att det gör så ont, så överlever jag nätt och jämt. Är det detta han vill att jag ska förstå? 
 
För efter den här pausen vill i alla fall jag inte gå tillbaks till all den där smärtan. Jag ger upp. 
 

Mina senaste instapics.

 
Ja, nu är ju julen över. Men ville dela med mig av mina senaste instagram foton och däribland fanns julkortet som Jaime skickade till moster Angelica haha. Mitt lilla chamtroll. Eller ja, det är nu han börjar komma in i trotsåldern och jag kan då lova att han inte alltid är lika söt och charmig som han ser ut. 
 
Firade jul med familjen hemma hos moster vilket var sådär om jag ska vara ärlig. Julen är ingen underbar högtid för mig längre då den mest för med sig ångest och sorg. Mamma är inte hos oss och inte gammelmormor heller. Det är stelt och inte särskillt mysigt. Inte alls så som jag önskar att julen ska vara. Med glädje och extra mycket kärlek. Men jag vet att det finns en ljusare framtid när min syster, jag, min lillebror och alla fått barn. Då vi vänder hela julen upp och ner och det blir något fantastiskt. 
 
Nyårsveckan var vi uppe i Näcktjärn i Lisa's stuga vilket var mys. Att få komma bort lite och se något annat. Var så vackert och fridfullt där uppe. Följde med Oscar hem till Eskilstuna ett tag där för hans föräldrar hade varit så oerhört gulliga och tagit hand om Jaime medan vi var borta. Men nu är vi ensamma hemma och försöker ta oss igenom varje dag, ta det som det kommer och det ska nog bli bra tillslut. Även om det är lite frågetecken i luften just nu. 

Min kära blogg.

Hej min kära, kära blogg. Det var så längesedan mina fingrar skrev ut känslor och tankar här så jag vet inte ens vart jag ska börja. Det händer så mycket och jag försöker mest tränga bort allt jag känner, på ett sätt blir det lättare då jag slipper bearbeta något just nu. Men det är då det sedan kommer som en bomb, en explosion av känslor översköljer mig och just då är det svårt att inte gå av på mitten. 
 
Att få ur mig lite betyder väldigt mycket för mig. Att få ner det i ord och slippa alla virvlande tankar som inte gör mig klok, det vore nog bra för mig. Jag vill kunna vara ärlig om hur jag mår men självklart tar det lite stopp när man ska berätta om sitt mående på en offentlig plats. Inte för att det är många som läser men om någon kollar in här ibland så är det så lätt att bli dömd. 
 
Men varför ska man vara orolig för att bli dömd över hur man mår? Det är så fruktansvärt många människor som har det som jag, alla känner smärta ibland och det är inget man ska behöva skämmas över. Så att ibland komma tillbaks till min blogg och skriva av mig allt skulle nog bara göra gott. Att jag bara skriver det jag vill och känner för. Vissa dagar kanske jag vill berätta om den där nya toppen jag köpte som var så fin, ibland berätta att jag var på bio och såg den där filmen som var så oerhört bra och ibland bara skriva att "nej, idag känns det som att hela jorden ska gå under". Bara leva lite i nuet och få ur mig det jag vill just då.
 
Ja, vi säger så va? Och så skiter vi i vad folk tycker och tänker, och skiter i om folk dömer. Ja. Min blogg har alltid varit min. Min kanal för att få ur mig mina känslor och jag mår bra utav det. Det ska höjas inte döljas. Puss. 

RSS 2.0