det var meningen att det skulle vara bra

En paus med någon ska leda till det bättre. Den ska vara mer planerad och man ska veta vad båda behöver fundera över. En paus ska man inte bara ta i all hast, säga "Vi hörs väl om någon vecka, jag ska tänka lite - gör vad du vill". 
 
Just nu mår jag inte bra överhuvudtaget. Att "förlora" den jag känner mig mest trygg med gör väldigt ont. Visst, "det är bara en vecka". Men jag är så oerhört förvirrad och detta gör alldeles för ont. Hade det varit tre-fyra dagar man inte hade det minsta kontakt för att sedan träffas på den sista dagen för att prata igenom allt, ja då hade det kanske hade varit annorlunda. 
 
Vi avslutade virrigt "Vi är bara vänner", "Vi får se hur det blir". Jag har ingen aning om vad jag ska tänka och fundera över. Annat än att jag känner mig så oerhört övergiven då jag hade behövt honom nu. Är så van vid att bli lämnad så det sätter sina spår, det är så djupt rotat i mig. En rädsla att bli lämnad ensam. 
 
Jag tänker på att "det här är fruktansvärt jobbigt, jag kan inte andas, men jag överlever". Jag vill inte ha det såhär fram och tillbaks. Jag vill inte ha dom otroligt stora bråken vi alltid har, jag vill inte gå tillbaks till det där med att vi knappt respekterar varandra, att vi inte lyssnar eller tar till oss vad varandra säger utan mer bara kör på.
 
Jag har försökt att kämpa i flera månader nu och det tar på krafterna. Jag vet att han gjort sitt bästa men när jag med all kraft försöker hålla mig själv tillbaka och förstå, men sedan bara får frågetecken tillbaks - trots att jag förlarat så fruktansvärt många gånger. Då kokar det över och jag blir helt förstörd. 
 
Den här pausen gör ingenting bättre för mig. Vi glider ifrån varandra. Jag försöker glömma allt som gjorde så ont. Jag försöker stänga ute alla känslor för att överleva vilket gör att jag glömmer honom. Den här pausen är fruktansvärt jobbig men jag överlever ju utan honom? Trots att det gör så ont, så överlever jag nätt och jämt. Är det detta han vill att jag ska förstå? 
 
För efter den här pausen vill i alla fall jag inte gå tillbaks till all den där smärtan. Jag ger upp. 
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0