peace girl.

Smärta och sorg är dom värsta känslorna i världen och grejen är att det är så lätt att dölja. En sätter på sig ett léende och så tror alla på det. En kanske är osäker och inte vågar prata med någon eller att det är för smärtsamt och en vet inte hur en ska kunna få fram det, men det är så fruktansvärt lätt för ingen förstår ju ändå. Är alla så blinda för människor runt omkring eller är det jag som är fruktansvärt grym på att dölja dom här känslorna?

Enligt mig själv är jag fruktansvärt genomskinlig. Svarar endast på direkta frågor och är inte särskillt pratsam, får en helt annan ton på rösten och tankarna far omkring i huvudet. Men det är det ju aldrig någon som märker. Stänger liksom av för jag mår så dåligt och håller på att kvävas av dom här känslorna. Men jag får väl skylla mig själv då jag inte varje gång klarar av att öppna mig och önskar att någon en dag ska se att jag mår dåligt. 
 
Jag ser väldigt fort om någon annan mår dåligt eller är ledsen. Men det kanske är pga att jag själv döljer det till den mån det går. Frågar någon mig brister det antingen eller så blir jag dryg - vilket borde få andra att förstå ännu mer då jag säger det här till alla mina närmsta. Att det absolut inte är något illa ment mot dom men att jag har så mycket smärta inom mig just då att jag inte kan hantera det och att jag känner mig så fruktansvärt ensam. 
 
För ja. Trots att jag har "folk" omkring mig så känner jag mig väldigt ensam. Ofta. Men det kan en väl ta en annan gång då jag nu bara sitter och grubblar och blir ännu mer ledsen över allt och inget. Borde sova. Men en bara kommer ibland, sorgen, och det är ingenting jag kan göra någonting åt. För tillslut kommer saker ikapp mig. Saker jag inte varit ledsen över på hur länge som helst. Är nog inte så bra på att bearbeta saker då dom alltid kommer tillbaks. 
 
Ska sluta lyssna på deppig musik, ha ont i hjärtat och sova. eller i alla fall det förstnämda och försöka göra det sistnämda. peace. 

Kroppsidéalen borde säga bye.

Det här med kroppsidéal. Hela tiden blir vi inmatade med idéer och normer på hur man ska och inte ska se ut. Det är så fruktansvärt hemskt och det förstör många människors vardag. Folk runt omkring en ser ner på en eller kommenterar om man inte passar in i mallen för hur man ska se ut. 

Jag väger några kg för mycket, har inte en smal mage, inte smala lår, lite för mycket fett på både armar och rygg och mina bröst har blivit större pga viktuppgång. Jag försöker att äta hälsosamt och röra på mig men det ska ju räcka. Så länge man strävar och försöker nå ett hälsosamt liv tycker jag att man ska vara glad och nöjd. Att höra människor kommenterar ens vikt och kropp behövs verkligen då det bara ger fruktansvärt mycket ångest.
 
Att nära och kära peppar och vill att man ska vara hälsosam kan jag förstå, så länge det inte handlar om utséendet och att DOM ska känna sig bekväma. Det är väl ändå upp till var och en hur man vill se ut eller hur mycket man tränar, vad man äter osv.

Det här med att andra kommenterar ens kropp, folk som inte ens känner en? Nej där tycker jag bara att vi ska dra ett streck. För vem är du som kommenterar andras kroppar när du inte ens vet deras kamp eller hur mycket dom försöker? Tänk på er själva istället för att lägga ner så mycket tid på att kommentera nedlåtande eller "hjälpande" kommentarer till andra. Allt man tänker behöver man faktiskt inte spotta ur sig - säg istället något positivt och något som gör en annan människa glad. En annan människas kropp är inte din ensak. 
 
Mer kärlek och mindre hat borde spridas och alla kan vi göra något. 

Alldeles för mycket sorg i mitt alldeles för unga hjärta.

Den senaste tiden har varit väldigt tuff och väldigt svår. Det har hänt en väldigt stor sak i mitt privatliv som jag inte vill skriva ut men det har fått mitt hjärta att gå i tusen och åter tusen bitar. Det var förra onsdagen, den 20 April som hela min värld vändes upp och ner. 
 
Jag har haft så oerhört svårt att andas, gråtit flera timmar i sträck för att sedan under nätterna vaknat upp helt skakig och börjat gråta igen. Mitt hjärta har gjort ont, min mage har värkt och jag har inte vetat alls vad jag ska ta mig till. 
 
Det händer tyvärr saker ibland. Saker som man inte tror ska hända. Saker man aldrig någonsin i hela sitt liv ens kan föreställa sig. Man får reda på saker, någon sårar en, någonting händer utan en enda vettig anledning. Så mycket som händer i ens liv som gör att man knappt förstår hur man ska kunna överleva. 
 
En stund senare har jag nu lyckats andas i alla fall. Det gör fortfarande ont men jag klarar inte riktigt av att tänka på något utav det här för då håller jag på riktigt på att spy och jag vet då inte vart jag ska ta vägen. Men någon dag måste jag tyvärr tänka över allt det här. Tänka över hur och vad jag vill göra. Det är dock svårt och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna komma fram till det "rätta" svaret. 
 
/ rymden glittrar inte längre lika vackert som förut. 

RSS 2.0